Igår, när jag hade läst värdskapsfilosofi tills jag blev knäpp, gav jag mig på Mia Skäringers ”Dyngkåt och hur helig som helst!” http://svtplay.se/t/165328/dyngkat_och_hur_helig_som_helst – alla tycker ju den är så bra o promotar den så fint. Jag gillar Mia och Klara, tycker det är jättekul. Det roliga är det som skaver, som egentligen gör ont, men som ändå är så hjärtskärande hysteriskt roligt.

Men det här, alltså, det var inte alls kul. Det var mer jag gör stereotyp stand-up, adderar min trasiga barndom, en gnutta illasittande kläder och lite för mycket vulgosexanspelningar, blandar ordentligt, häller upp i ett glas och hoppas att det är en jäkligt bra Black Velvet.

Det blev det inte.

Det blev en screwdriver på hembränt och apelsinjuice från Konsum.

Det roliga är borta.

Det som stör mig mest är att Jonas Gardell redan gjort precis det här, fast bra o för längesedan.

Jag tycker inte det är roligt o jag förstår inte syftet. Det som lyfter är sångerna. De gör hon jättebra! Helt plötsligt är Jonas Gardell-hysteri-ironin som bortblåst( trots att han också brukar lägga in några låtar ibland)  och hon levererar lågmälda, speglingar av det hon innan raljerat bort.

Jag tyckte, allt utom låtarna, var jättetråkigt.

Nej, nu är jag gnällkärring igen… 

Annonser