Jag fick frågan om att göra ett gästinlägg på husmansbord.se och absolut, här är min Björkstory!
Då var jag tillbaka nere i Italien igen.
Och hur hamnade jag här? Tja, det var väl egentligen som det brukar vara, en blandning av tur, kontakter och tajming. Pelle Agorelius, som jag lärt känna via Husmansbord och redan i Grythyttan startat upp ett samarbete med, bland annat i samband med husmansbords smakpanel, gav mig ett erbjudande jag inte kunde motstå. ”Vill du åka till Italien och jobba? ” Några telefonsamtal och en hel del mejlade senare stod jag på Landvetter med passet i handen, knivarna i väskan och undrade vad i hela världen jag gett mig in på.
Nu, tre månader efteråt, med ett antal flygresor fram och tillbaka avverkade, flera stora showcookings gjorda, många hetsiga kvällar i brinnande service på Björk, ett cocktailparty på designmässan i Milano, en hel hög bra kontakter, flera photoshoots ( det var ingen som sa att modellande hörde till kockjobbet!), långa planerings och produktmöten, nya fantastiska människor i mitt liv och en mängd upplevelser rikare kan jag konstatera att, jodå, jag valde rätt som tackade ja den där marsdagen.
Vad är det då egentligen som är min uppgift här på Björk? Jag har flera. Givetvis jobbar jag som kock i köket, men även som kontakt mellan Sverige och restaurangen. Just nu håller vi på och upprättar ett samarbete mellan Björk och Konsum Värmland för att på ett smidigt sätt kunna importera de produkter vi vill ha och behöver från Sverige. Jag är också med och tar fram nya rätter, produkter och menyer som kan vara intressanta och jag är med och planerar event. Just nu jobbar vi med ett julbord för svenska ambassaden och det är inte bara, här en bit från kryddrullarnas, pressyltans, Janssons frestelsens och ostkakans hemmaarena.
För mig har jobbet vi gör på Björk och de rätter vi plockar in i menyerna fått mig att reflektera över svensk mat och svenska produkter. Vi gör väldigt mycket bra. Här är det dock inte det vi i Sverige uppskattar som går hem mest. Det är det andra. Det där typiskt svenska, som för mig innan var så svenskt, gammalt och trist att jag inte noterade det. Här är köttbullar, gravad lax och böckling finedining. Jag tror, bland annat det är enkelheten som uppskattas. De rätter som görs med få, men bra ingredienser där alla smaker får utrymme. Vi, kanske vi i matbranschen i synnerhet, vill gärna krångla till det, piffa upp och snygga till. Om en prästost är en bra prästost, låt den då vara en prästost. Är en rabarberpaj en bra rabarberpaj, låt den vara det. Här behöver den inte dekonstrueras, rekonstrueras eller något annat av allt det där vi svenska kockar har dille på. Här är den tillräckligt exotisk ändå! Just den biten tog mig ett tag att komma underfund med. Det som är vardag för mig är exotiskt, nytt och spännande här.
Detta inte utan att rätterna måste anpassas för våra italienska gäster. Vi har olika smakpreferenser, i synnerhet var det gäller sötma. För ett tag sedan presenterade jag en ny dessert som jag tyckte var rätt bra balanserad, men omdömet blev: ” Well Christine, it’s very good, but did you forget to add sugar…?”
En kväll kom en mina vänner och kollegor på restaurangen, mycket exalterad, till mig med sin iPad i högsta hugg och ropade ”Christine, have you seen this”!?!? It’s a cake, but it’s not sweet!” Jag förstod ingenting. ”Look at it, it’s amazing! It looks like a smörrebrödcake!” Hon visade en bild för mig och först då trillade polletten ner i den värmländska hjärnan. Det var en smörgåstårta hos hittat. I min värld finns det inget sexigt alls med en smörgåstårta och framför allt är en smörgåstårta inte amazing. För mig är det bara förknippat med begravningar och årsmöten, men när jag försökte se på det med hennes ögon, så jo…visst kan det finnas en tjusning. Det är ju egentligen en rätt konstig rätt och ja, den är nog en aning exotisk. Självklart ska vi göra smörgåstårta på Björk!
För någon månad sen gjorde vi en showcooking för matskribenter från Frankrike, Belgien, Schweiz och Italien här på Björk. Vi gravade lax, rökte korv, rökte rostbiff, gjorde inläggningar och bakade bullar. Att se fascinationen över mina kanelbullar är en märklig känsla. Jag gör dem ju bara precis så som mormor gjorde dem. Noggrannheten när de läste receptet och alla frågor fick mig att tänka till. Efteråt, när allt var klart, fick jag sitta ner som guide genom en avsmakningsmeny av våra rätter på Björk. Vi jobbade oss igenom laxpuddning, raggmunk med fläsk, köttbullar med gräddsås och lingon, gravad lax med hovästarsås, Janssons frestelse, sill, och böckling. I haglet av frågor fick jag börja tänka. Vad är historien bakom Janssons frestelse. Varför serverar IKEA så äckliga köttbullar när våra är så goda? Hur kom man på att grava lax? Vad händer i laxen när man gravar den, rent kemiskt alltså?! ( tack Stefan Wennström för att jag kunde svara på den frågan!) Är allt kött i Sverige rökt?
När det sedan, efter någon vecka, börjar dyka upp bilder på bullar på jäsning, bullar i fina korgar, glada tjejer på kanelbullefest på de europeiska matbloggarna (tillsammans med mitt recept!) blir jag faktiskt lite varm i hjärtat. Mormors kanelbullar erövrar Europa.
Nu är vi på sluttampen på vår sommarmeny och laddar för en period full av S.O.S, Västerbottenpaj, snaps, löjrom och rökt lax. Sen laddar vi för kräftskiva och surströmmingskalas och av någon anledning räknar jag med fler frågor om vår Svenska matkultur….